Akademipristagare och litteratör
line decor
  
line decor
 
 
 
 


 
 

Dödsrunor

 

Ur Hernösands-Posten, måndagen den 16 maj 1898.

J.P. Wallin.

Ett ensamt diktarelif, en gång rikt på löften och förhoppningar, men slutligen delande så många andras lott att allt mer höljas i förgätenhet, ändades här i går förmiddag i det att skriftställaren Johan Peter Wallin då gick in i dödens hvila.
Den bortgångne var en son af denna provins, där han verkade under en ansenlig del af sin lefnad, där han var mest känd och skattad och där han också skulle finna sin sista hvilostad.
Wallin föddes den 1 november 1847 i Junsele, där fadern då var skollärare, men hvarifrån han transporterades till Åsele och slutligen till Jerfsö i Helsingland. Sina skolstudier kom den blifvande författaren därför att göra vid Hudiksvalls läroverk, till hvars mest begåfvade alumner han tidigt räknades. Sedan han vid detta aflagt mogenhetsexamen, inskrefs han 1869 vid Upsala universitet. Där studerade han i fyra år. Dessa studier resulterade visserligen icke i någon examen men hade dock tillfört honom en aktningsvärd fond af kunskaper, dem han sedermera alltjämt fördjupade. Han ägde på många områden en mindre vanlig beläsenhet.
Tidigt började Wallin att vid sidan af studierna flitigt ägna sig åt vittra värf, och det dröjde icke länge, förrän hans poetiska begåfning, som högt skattades inom kamratkretsarna, vann offentligt erkännande. Det skedde första gången 1872, då han för en på terziner skrifven episk dikt, ”Visby fall”, tillvann sig Svenska akademiens mindre guldpenning. Uppmuntrad af denna framgång, fortsatte han med ifver sin poetiska alstring och möttes mångenstädes af varm sympati, särskildt inom studentkretsar, där hans skaldegåfva ofta togs i anspråk vid högtids- och minnesfester. Om hans författarskap från denna tid bära för öfrigt tidskrifter och tidningar från 1870-talet – särskildt den då så allmänt spridda Svenska Familj-Journalen – talrika vittnesbörd. Den uppmuntran, som den norrländske diktaren som tjugofemårig vann af vår vittra areopag, tilldelades honom äfven ett par gånger senare under hans lif, första gången för den stämningsfulla dikten ”Mor och son”, tryckt i den 1876 utkomna samlingen ”Från fjällen”, andra gången för en sedermera (1883-85) i tre band utkommen dikt i 24 sånger öfver Karl den tolfte, ett historiskt epos, hvars breda anläggning onekligen verkar något tröttande, ehuru sköna enskildheter ingalunda saknas.
Sedan Wallin lämnat Uppsala, ägnade han sig åt publicistiska värf. Efter att en kortare tid ha tjänstgjort som vikarierande adjunkt vid härvarande folkskollärareseminarium slog han sig ner i Sundsvall, där han åren 1874-79 utgaf tidningen Medelpads Allehanda. Sedermera ingick han i redaktionen af Vesternorrlands Allehanda, som den tiden hade telegrafkommissarien Aug. Cajanus till redaktör, och verkade där två olika perioder, 1879-80 juni och 1881 mars–83 maj. Sistnämnda år öfvertog han för en kortare tid redaktörskapet för den då nyligen började Uppsalatidningen ”Fyris”. Från 1884 slog han sig ned i hufvudstaden, där han som skriftställare och medarbetare i skilda organ – han tillhörde bl. a. 1888-89 ”Figaros” redaktion – var bosatt till 1890, då han ännu en gång återvände hit upp till Hernösand som medarbetare i Vesternorrlands Allehanda för att sedan aldrig lämna vår stad.
Vi nämnde, att den bortgångnes lif på sistone allt mer höljdes af glömska. Flere orsaker, däribland en, som för naturer af hans veka och mot lifvets frestande makter icke stålsatta läggning icke är ovanlig, samverkade till, att många af de rika löften, hans ungdom gaf, aldrig blefvo infriade. Själf kände för visso den åldrande och ensamme mannen detta djupt, men med en försynt, ödmjuk och stilla naturs grannlagenhet behöll han också för sig själf sitt lifs besvikelse.
Mycket af hvad han efterlämnat af dikt och sång äger ett värde, som vida höjer sig öfver stundens. Detta gäller kanske mest vissa af hans smärre lyriska dikter, där ett varmt kännande hjärta funnit osökta och enkla uttryck för sin mot renhet och ljus riktade trånad. Och genom dessa sånger klingar ofta likt en orgelton den evighetslängtan, som skalden under alla lifvets vidrigheter alltid bar i djupet af sin själ.
Vi älska tro, att denna längtan ännu icke hade slocknat, när han i går fick ända sin lefnads vedermöda, just när kyrkoklockorna kallade till högmässa…Frid öfver minnet!