Akademipristagare och litteratör
line decor
  
line decor
tr> tr> tr>  
 
 
 

 
 
Dödsrunor

Från Vesternorrlands Allehanda 16 maj 1898
Av Magnus Myrström, VA:s redaktör och ansvarige utgivare.

 Johan Peter Wallin.

Den mångårige medarbetaren i denna tidning J. P. Wallin afled härstädes i går morse.

Wallin var ett barn av Ångermanland, den bygd han älskade så högt och där hans lifsgärning under de sista åren var förlagd. Han föddes nämligen den 1 nov. 1847 i Junsele. Fadern var odalman, men därjämte ock spelman, en af bygdens främsta, hvars glada upptåg och lekande fela voro lika berömda. Wallin trodde också, att det spelmanslynne, han själf ägde och som i så väsentlig grad gestaltade hans öde, var ett fädernesarf.

Wallin tog mogenhetsexamen i Hudiksvall och blef student i Upsala 1869. Han skulle bli präst. Dåtidens glada Upsalalif drog honom emellertid allt mera från de teologiska studierna. Det fäderneärfda spelmanslynnet tog ut sin rätt, fastän han valde lyran till sitt instrument. Han strödde omkring sig glada visor och allvarliga högstämda dikter i tidningar och tidskrifter. Därigenom kom han i beröring med publicitetens värld, och 1874 slängde han studierna för att blifva redaktör och utgifvare av tidningen Medelpads Allehanda, i hvilken han skapade sig ett namn som krönikör. I denna befattning fortfor han till febr. 1879, då han blef redaktionssekreterare i Vesternorrlands Allehanda, en befattning som han dock lemnade i juni 1880, för att åter öfvertaga ledarplatsen i Medelpads Allehanda. Men Medelpads Allehanda stupade 1879, och 1880 kom J. P. W åter till Vesternorrlands Allehanda, där hans märke snart blef mycket värderadt af läsekretsen, som ända in i det sista, då den humoristiska ådern märkbart sinade, med intresse och välvilja mottog hans lördagskrönikor. Oafbrutet har han dock icke under dessa år sedan 1881 tillhört tidningens redaktion. Under sista halfåret 1888 redigerade han Fyris i Upsala, samma år var han hufvudstadskorrespondent till flera landsortstidningar, från dec. 1886 till dec. 1887 redigerade han veckotidningen Eko i Stockholm och åren 188-89 var han medarbetare i Figaro. Sedan 1890 har han dock oafbrutet till hört V. A:s redaktion.

Bredvid tidningsmannaverksamheten har Wallin utöfvat en betydande skriftställareverksamhet. Två stora diktcyklar, Karl XII och Visby fall, äro frukter däraf. Den första skaffade honom Svenska akademiens mindre guldmedalj och ett års anslag af understöder till vittra författare. Dessutom har han skrifvit berättelser och öfversatt romaner för flera tidningars följetongsafdelningar.

Som tidningsman var Wallin under helsans dagar ända till det sista solid, pålitlig, arbetsam och rutinerad. Särskildt som referent var han en af de allra bästa inom prässen.

Han sörjes närmast af 3 bröder, alla folkskollärare.

Ja, den gamle vännen och kamraten har nu fått den hvila, jag tror han länge under lifvets mörka ögonblick lifligt efterlängtat. Och dessa mörka ögonblick voro ej få. Törnbeströdd var hans bana mer än de flestas, tyngd som han under långa år var af en sjukdom, hvilken han inom sig själf bittert sörjde öfver. Men till hans ovanskliga heder skall det af alla dem, som kände honom närmare, vittnas, att denna sjukdom, som i vanliga fall äfven innebär andlig ruin, icke förmådde bli herre öfver Wallins ljusa, blida ande. Han var den finaste, hjärtevarmaste och älskligaste personlighet och den bästa kamrat – alltid med vaken intelligens följande allt som röde sig i tiden och lifvet.

Jämnt till lynnet, tåligt undergifven ödets slag, sällan uttalande ett hårdt ord eller ofördelaktigt omdöme om någon, trampade han sin väg genom lifvet utan att knota, ehuru denna väg icke bar upp till den ärans och ryktets höjd, han i unga år med stort skäl drömde om.

Jag kunde ej hjälpa det, men ofta, då jag såg J. P. W. Med den mest pedantiska noggrannhet och pligtuppfyllelse uppgå i sitt korrektur, sina notiser eller allt det myckna andra lilla och småaktiga, som tillhör tidningsmannens dagsarbete, tänkte jag på en Pegasus under oket, hvilkens befrielseförsök blifvit allt svagare och sällsyntare.

Men det var också då jag lärde mig att uppskatta det stora och upphöjda hos den bortgångne vännen och kamraten, denna stolta moraliska kraft, som förmådde honom att, då de stora målen helt försvunno i det töckninga fjärran, med aldrig slappnande intresse – då han var sig själf och ej sjukdomens slaf – i det lilla och undanskymda göra sin pligt, fylla det värf, som till slut blifvit hans, och utan märkbar bitterhet afstå från ungdomens hägrande dröm om Parnassens höjd.

I detta ljus skall han alltid framstå för mitt minne, manande till fördragsamhet och mildhet i omdömet, äfven om skäl för ett motsatt förfarande vid ett ytligt betraktande kunna tyckas förefinnas.

Och nu, gamle vän och medarbetare: tack för godt samarbete och trofast kamratskap!

Ljus öfver ditt minne!
M. M.

Avskrift: redaktör Hans O Alfredsson, 2009-11-04.