Akademipristagare och litteratör
line decor
  
line decor
 
 
 
 
 
 
 
Recensioner - "Fördomar"

Sammanställda av Hans O Alfredsson.

 

Här återges samtliga i boken Svenskt pressregister noterade recensioner av JP Wallins långa novell Fördomar, tryckt 1885. Alla sex tidningar, med ett undantag, som skrev om boken gavs ut i Stockholm. Undantaget var Sydsvenska Dagbladet, med Malmö som utgivningsort.
Den tidning som bar namnet Tiden var i slutet av 1800-talet ett organ för fackföreningsrörelsen och hade 1885 Hjalmar Branting som ansvarig utgivare. Han blev senare partiledare för Socialdemokraterna och Sveriges statsminister.
Dagens Nyheter recenserade Fördomar under samlingsrubriken ”Korta anmälningar”. Under samma rubrik samma dag recenserades ett annat verk av JP Wallin, tredje bandet av verseposet Carl den tolfte. Den artikeln återges också här.
Hans O Alfredsson

 

Svenska Dagbladet den 1 december 1885.
Fördomar. Stockholmsnovell af Ingemar. Pris 1 kr 50 öre. Carl Sunesons förlag.
Under signaturen Ingemar döljer sig en författare, som inom den versifierade episka diktningens rymd redan vunnit akademiska sporrar. Han har emellertid i ifrågavarande berättelse lemnat den bundna stilen för den obundna och från den historiska skildringens verld gifvit sig in på hvardagslifvets. Den lifsbild han der ger är ej den stores, som med sitt snille fängsla sekels uppmärksamhet och som forma staters öden med sitt slagsvärd. Det är en enkel och vanlig historia tagen från den värld som lefver och röres rundt omkring oss, berättelsen om en fattig tjenstflicka, som ensam och öfvergifven i världen låter sitt hjärta oreflekteradt genomglödgas af den första stråle af ömhet och deltagande som faller öfver det, låter dess röst tala högre än förståndets, men som snart genom sammanstötande vidriga ödens slag får lära sig att ångra sig det felet och sjunker i olycka och misère, som till slut drifva henne till ett sjelfmordsförsök, hvilket hon dock hindras att fullborda, för att sedan genom välvilliga människor återskänkt åt ett arbetsamt lif slutligen i religionen finna tröst och försoning.
Denna enkla historia berättas med varm känsla och ett ej ringa herravälde öfver formen, om man än kan tycka att åtskilliga situationer, såsom skildringar af sjukdomar, hvari hjeltinnan råkar, upprepas något för ofta, och karaktärsteckningen är, ehuru litet karrikerande der och hvar, i allmänhet både skarp och träffande, om man undantar den manliga hufvudfiguren som förefaller något dunkel.

 

Tiden den 4 december 1885.
Fördomar, Stockholmsnovell af Ingemar. Stockholm, Carl Suneson. Pris 1 kr. 50 öre.
Skildrar en fattig landtflickas öden såsom tjänstflicka i Stockholm. Naturligtvis går det på tok för det stackars barnet, som till råga på olyckan råkar vara af oäkta börd, hvilket af författaren framhålles såsom en väsentlig orsak till allt hennes elände. Slutligen, på själfmordets brandt, räddas hon af en torpare, i hvars anspråkslösa hem hon får en fristad i yttre måtto, på samma gång religionen återskänker den fallna och åter upprättade kvinnan hennes förlorade själafrid.
Berättelsens gång faller icke onaturligt. Uppränningen kan mycket väl vara hämtad direkt ur lifvet. Men ändå blir intrycket af det hela alls icke lefvande. Författaren har icke studerat den verklighet han velat skildra. Berättelsen vimlar af felaktiga detaljer. Husmamsellen hos bryggaren Asp, där Gertrud får plats som husa, introducerar den nykomna spefullt med följande ord: ”Det är väl bäst, att jag presenterar oss. Det här är kokerskan fröken Charlotta Amalia Pettersson; här ser lilla skönheten sin företräderska i embetet, Bernhardina Albertina Levin (hon betonade skarpt hvarje i uti namnet); där borta står gårdsdrängen, Johan Agust Malm, - akta sig för honom! Han är en farlig Don Juan o. s. v., och slutligen, med handen på sitt bröst och en ceremoniös nigning: här ser lilla skönheten sin ödmjukaste tjänarinna, husmamsellen Sara Clason. Tjänarinna!”
Det anförda må vara nog. Ingen husmamsell brukar väl, i förbigående sagt, ha reda på ”pigornas” icke blott tillnamn utan äfven alla förnamn. Lika litet som förf. tyckes känna de yttre dragen af det lif han målar, lika litet förstår han själsrörelserna hos en enkel landtflicka sådan som Gertrud.
Bristen på rigtiga iakttagelser gör, att den lilla novellen, trots ämnets tilltalande art, och en viss behaglighet i formen, lämnar ett tämligen svagt intryck. Man tror sig läsa ett förstlingsarbete af någon ung, oerfaren författarinna. Och dock lär Ingemar vara en af Svenska akademien prisbelönad episk skald.
R-s.

Nya Dagligt Allehanda den 10 december 1885.
Fördomar. Stockholmsnovell af Ingemar. Pris 1:50. Carl Suneson.
Hufvudpersonen i denna Stockholmsnovell är en ideel tjensteflicka från landet vid namn Gertrud och som kommer till hufvudstaden för att göra carriére. Det är en mycket extraordinär tjensteflicka, hvars make man ej får skåda så lätt. Författaren erkänner också uppriktigt, att hon är en ovanlig typ. Hon har stora, mörka ögon, ett ljuft, vemodigt ansigtsuttryck, hvit, tankfull panna, fylliga, men bleka kinder, hvälfda ögonlock, välformad mun, med röda, men fast slutna läppar, m. m. m. m. – med ett ord en fulländad romanhjeltinna. Löjtnanten i huset der hon tjenar, försöker förföra henne, men utan framgång, hvaremot andra sonen, kandidaten från Upsala, har bättre lycka… Men hvarför beskrifva denna historia, som till sin grundstomme är den mest vanliga, till sina detaljer deremot den mest fantastiska. Läsaren må ej tro, att, fast handlingen spelar till en stor del inom köksregionerna, han derför kommer tillsammans med mindre educeradt folk. Samtliga dessa tjenande bröder och systrar äro mycket bildade och uttrycka sig synnerligen väl, kokerskan Lotta till och med nästan akademiskt. Allt nog, de fördomar det här är fråga om är dels dem menniskor vanligen hysa mot ett äktenskap, helgadt endast af kärleken, hvilka fördomar sonen Asp lyckligt undanrödjer hos den vackra Gertrud genom att meddela åt henne några af sina egna positiva åsigter om ett ägtenskap utan kyrkans band, dels bryggarefrun Asps ståndshögfärd, som ej tillåter henne att låta sin son gifta sig med en tjensteflicka. Sonen, om hvars allvarliga afsigter i detta fall man ej blifver fullt öfvertygad, lofvar imellertid att bryta fördomarne, från hvilket löfte han befrias genom att helt hastigt och lustigt slå ihjäl sig under en ridt.
Den snart sagdt enda menskliga gestalten i denna efterklangsberättelse, som kommit minst två decennier för sent till verlden, är studenten-förföraren, som är med förkärlek tecknad och njuter af en viss lefnadsfriskhet och hurtighet, hvilken åtminstone i början förvärfvar honom läsarens sympatier. Men det är ej tillräckligt för att rättfärdiga tillkomsten af de ett och ett halft hundratal sidorna i denna berättelse.

 

Sydsvenska Dagbladet den 12 december 1885.
Fördomar af Ingemar. Stockholmsnovell. Stockholm. Carl Suneson. 1:50.
Denna bok är äfven ett debutarbete och är skrifven ej utan talang, ehuru innehållet är dystert, stundom pinsamt. Det är en historia om en vacker landtflicka, som kommer i tjenst i Stockholm, och här, oerfaren som hon är, blir förförd av en man, som dock synes ha haft allvarliga afsigter, ehuru döden kommer emellan. Han är en ung man, väl mycket naivt intagen af vissa idéer om, att åtskilliga former af det samhälleliga lifvet äro fördomar, som man kan sätta sig öfver, och den unga flickan är ej heller mycket skarpsinnig. Hon råkar efter sin hemlige fästmans död i svårt elände, men finner slutligen räddning och tröst i religionen. Förf. har i sina skildringar undvikit sådant, som kunnat stöta någons anständighetskänsla, ehuru grannlaga saker tydligen ligga nära till hands, och det är bland det bästa, som kan sägas om boken. För öfrigt är skildringen ganska liflig, på sina ställen ganska målande och lefvande och är ej utan ett visst spännande intresse. Det religiösa slutackordet är ovanligt i nutidsböcker, i synnerhet om de likt denna sträfva efter realism i skildringarne. Det tyder på en viss sjelfständighet hos författaren eller författarinnan.
-pt-

 

Dagens Nyheter den 12 december 1885.
Fördomar, Stockholmsnovell af Ingemar, behandlar en ung och vacker, föräldralös tjänsteflickas öden hos en borgerlig familj, der som sonen i huset förför henne och sedan genom döden hindras att fullfölja sin afsigt och göra henne till sin hustru trots de fördomar som uppresa sig deremot. Detta kan ju, om man så vill, kallas en hvardagshistoria, men det är icke heller stort mer än dessa yttre konturer av tilldragelsen, som man känner igen från verkligheten. Med naturtroheten i teckningen af detaljerna är det temligen illa beställt. De handlande personerna äro samt och synnerligen dimfigurer utan individualitet, till och med utan typiskt giltiga drag, och detta gör att man icke känner sig öfvertygad och mantagen av det som berättas, fastän författaren för öfrigt berättar med mycken realitet. Behandlingssättet är med ett ord litet gammalmodigt, och boken skulle kanske förefallit våra förfäder ganska rörande.

Af Carl den tolfte, 28 sånger av Johannes Petrus (J. P. Wallin), har nu tredje delen utkommit, omfattande sångerna XVII-XXIV. Med denna del, som ensam är 48 sidor stark, afslutas den versifierade historia om Carl XII som Svenska akademien år 1882 fann lämpligt att belöna med andra priset. Författaren tillkännagifver i ett företal att han underkastat arbetet en genomgripande omarbetning i de delar hvarpå han trott att akademien syftat, då hon förklarade att hon icke skulle tvekat att tilldela författaren det större priset, ”derest poemets samtliga sånger egt det högre poetiska värde som utmärker vissa afdelningar”. Då vi icke känna poemets ursprungliga skick, kunna vi icke bedöma i hvad mån omarbetningen lyckats, men det är ju alltid glädjande att ett så ofantligt omfattande verk på vers lyckligen blifvit färdigt.

 

Stockholms Dagblad den 16 december 1885.
Fördomar. Stockholmsnovell af Ingemar. Stockholm. Carl Sunesson. Pris 1 kr. 50 öre.
Det är den ofta berättade historien om en ung flicka, som kommer i tjenst, som faller offer för sin kärlek (i denna berättelse till en son i huset), skänker lifvet åt ett barn, jagas ur huset, ser sina förhoppningar att varda den älskades hustru krossade, här derigenom att han dör, innan han hinner öfverge henne, hotas af den värsta lott bland alla, men genom lyckliga omständigheter räddas, får återvända till landet och där framlefva en hederlig, på sätt och vis lycklig tillvaro.
Författaren, hvilken, så vidt vi känna, härmed gör sin debut, åtminstone som prosaberättare, eger en viss ledighet i språkbehandlingen, men någon större skärpa i karaktärsteckningen eller något djup i den psykologiska analysen söker man fåfängt i hans novell. Och om det redan är mycket omtvistadt, i hvad mån det är lämpligt att de store författarne sysselsätta sig med ämnen av denna ömtåliga art, så må det väl vara alldeles obestridligt att de små författarne, de som icke äro mäktiga att gifva annat än variationer på det gamla temat, som i ingen mån äro egnade att ytterligare belysa och förklara spörsmålen, helst borde lemna dem alldeles åsido, dess hellre som de derigenom skulle ega långt större utsigter att åt sina försök möjligen vinna en läsekrets.