Akademipristagare och litteratör
line decor
  
line decor
 
 
 
 
 
 
 
Recensioner

Sammanställda av Hans O Alfredsson.

 

Ur Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning (GHT) den 13 december 1883:

Carl den tolfte. 24 sånger af Johannes Petrus. Första delen, sångerna 1-VIII.
Första delen af herr J. P. Wallins med svenska akademiens andra pris belönade epos öfver Karl den tolfte har nu utkommit på P. A. Norstedt & Söners förlag. Det är ett arbete, som afser att lemna en fullständig skildring på vers (åttaradiga strofer, dock icke med ?? rimflätning) af Karl den tolftes hjältesaga, hvilken författaren tyckes se i allra ljusaste dager à la Bernhard von Beskow. Poemet är ytterst vidlyftigt i sina detaljskildringar, och de åtta sångerna innehåller 75 underafdelningar skildrande episoder ur Karls lif till och med Sigismunds utropande som konung af Polen. Enligt akademiens omdöme eger poemet i sin helhet förtjenster i planläggning och episk skildringsgåfva, hvarjemte vissa afdelningar ega ett högre poetiskt värde. Såsom helhet verkar poemet emellertid något tröttande och framträder mera som ett stycke versifierad historia än som en poetisk dikt. (3 kr.)

 

Ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten (SDS) den 15 december 1883:

Carl den tolfte. Tjugofyra sånger af Johannes Petrus. Första delen. Sångerna I-VIII. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 3 kr.
Vid svenska akademiens sammankomst 1880 belönades med andra priset en dikt Carl den tolfte, 24 sånger. Akademien förklarade att den ”funnit denna dikt ega förtjänster i planläggning och episk skildringsgåfva” samt att den ”skulle icke hafva tvekat att tilldela författaren akademiens högsta belöning, derest poemets samtliga sånger egt det högre poetiska värde, som utmärker vissa afdelningar”.
Författare var tidningsredaktören Johan Peter Wallin. Som det i våra dagar säkert är ett enstaka stående företag att skrifva en dikt om Karl XII i 24 sånger, kan det antagas att detta är samma arbete, hvilket stärkes till visshet, då man på titelbladets baksida finner aftryckt ett utdrag ur svenska akademiens handlingar just rörande denna dikt, hvarjemte det förklaras, att förf., sedan arbetet prisbelönats, underkastat det en genomgripande omarbetning, särskilt i de delar, hvarpå han trott akademiens anmärkningar syfta, ”i hopp men icke i visshet om att dermed hafva afhjelpt åtminstone en del af arbetets brister”.
Förevarande innehåller 274 sidor; på hvarje sida förekomma 4 åttaradiga vers; detta gör då öfver 1,000 vers och öfver 8,000 versrader och rimord; men efter sångerna äro 24 och här endast finnas 8, är det antagligt att hela diktverket är tre gånger så stort som denna del, hvadan det skulle innehålla öfver 3,000 vers och ungef. 25,000 verslinjer och rimord. Och förf. lär ännu lefva vid god helsa, och det har ej försports att medlemmarne af sv. Akademien tagit skada till lif och helsa, då de genomgått arbetet. Hvad anmälaren angår, så må han bekänna, att han, som annars omsorgsfullt genomläser och oftast genomstuderar de böcker han anmäler, ej rådt med mer än 600 à 700 vers; han började då tala på 8-fotade jamber i 8-radiga vers, ty hela dikten har samma versslag från början till slut, och då började han frukta för sitt förstånd och betänka sina pligter mot sig sjelf. Hans omdöme måste därför lämnas med en viss reservation, och att fälla ett sådant behöfves ju ej heller, då man har sv. Akademiens. Sålunda i de 6 à 700 vers, han läste, kan det nog hända att det funnos ”förtjenster i planläggning och episk skildringsgåfva”, men deremot fanns icke i dessa vers ”det högre poetiska värde”, som skulle förskaffat förf. ”akademiens högsta belöning”, för så vidt ej denna särskildt skulle förses med inskriften ”illis gurum meraere labores”.
Arbetet utgöres nemligen av en nykter och torr berättelse i den traditionella stilen om Karl den tolftes krig. De här förekommande sångerna bära rubrikerna: Narva, Düna, Littauen, Samogitien, Clissow, Krakao och Thorn, Marienburg, Warschau. Hvarje sång är vidare indelad i 8-10 mindre. Att berättelsen är utförlig och detaljerad är tydligt och förf. har synbarligen gjort rätt noggranna studier i Karl den tolftes historia. Sålunda uppräknas efter hvart större slag – på vers naturligtvis – de här fallne och sårade officerarne och det andra är i samma stil. Förf. har sökt gifva liv åt sina berättelser genom att söka jemte allmänna öfversigter av slagen och striderna måla enskilda episoder därur och här och hvar lägga in litet romantisk kärlek, men han har icke lyckats gifva lif hvarken åt scener eller personer; de blifva icke lefvande och verkliga utan pappbilder. Och så det nervösa i att dessa torra, prosaiska historier äro på vers och alla färdas framåt i samma jemna lunkande takt. Någon tidsfärg finnes icke heller. Deremot äro verserna i allmänhet oklanderliga i metriskt afseende och förf. bör också hunnit få ferdighet däri.
För öfrigt är icke detta verk  ett i litteraturens historia ensamt stående företag. De indiska eposen Mahabbarata i sitt ursprungliga skick och Ramayana hafva hvardera 24,000 slokas eller distika. En perser vid namn Dakihi fick af visiren Abuh Salih Mansur (961-976) i uppdrag att bringa den iranska historien, sådan den på prosa förekom i deras historieböcker, på vers, men han dog under arbetet. Men hvad ett sådant företag i våra tider skall tjena till, det kunna vi icke förstå. Vers i all ära, men man kan nu ej konsumera dem som en häst äter hafre. Vore förf. ett poetiskt snille, som i lefvande bild samlade hela den tid han skildrade, samlade den till helhet och totalitet, på samma gång dess olika sidor, i friskhet och tidsfärg i kött och blod stode fram, då vore det en annan sak, men milslång vattenhaltig vers, det är ett oting.
Det är ej första gången förf. uppmuntras med sv. Akademiens andra pris. Han fick det 1871 för en dikt, Visby fall, samt 1875 för en annan, Mor och son. Det är en historisk lag som här visar sig och på hvilken man förr haft exempel. Då vikingaflottor år 846 seglade upp för Seine-floden till Paris, köpte sig Karl den skallige fri från dem genom att till dem utbetala 7,000 pund silfver. Men det var dålig politik, ty efter några år kommo de manstarkare igen och han måste på samma sätt köpa sig fri och så kommo de ännu en gång igen med 700 fartyg och 30 à 40,000 mans besättning.
-pt-

 

Ur Aftonbladet den 20 december 1883:
Karl den tolfte, tjugofyra sånger av Johannes Petrus. Första delen. Sångerna I-VIII. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag 1883. 274 sid. okt. pris 3 kr.
Vi bekänna, att det var ej utan en viss oro, som vi öppnade denna digra bok på inemot tre hundra sidor med tättryckt vers, och vår oro växte, då vi af titelbladet förnummo, att denna massiva volym dock blott var en ringa förstling af det stora hela. Här rymdes blott åtta sånger, och vi hafva ännu sexton att vänta.
Det må nu emellertid vara författarens ensak, att han gjort ett epos af så antika dimensioner; vår sak är blott att undersöka, huru han gjort det.
Det är klart, att ingen gifver sig in på ett arbete sådant som detta, utan att älska sitt ämne och utan att han brinner af nitälskan att också vinna andra för samma kärlek. Denna glöd och denna nitälskan äro också en insats i hr Wallins (ty med Johannes Petrus förstås, enligt meddelande i boken sjelf, tidningsredaktören Johan Peter Wallin) bok, som icke litet bidrager att hålla intresset vid makt. Vidare eger författaren en omisskännelig kompositionstalang, som sätter honom i stånd att locka den icke alt för genstörtige läsaren med sig från sång till sång, så att han, rätt som det är, öfverraskar sig med att såsom Karl bland ryssarne vid Narva, hafva störtat sig fram genom hela härskaror - nämligen av vers. Och slutligen eger hr Wallin – det vare sagt till hans beröm – så mycken hofsamhet i sin hängivenhet, att han alls icke faller in i den historiska hädelsen att göra Karl XII till en gudom eller ens till en människa utan vank och brist. Men han har öga för den oförfärade hjeltens stora svenskhet mitt i alla lyten och ser i honom en bild af vår forntida

  1. - -  kraft och rena seder

Dess fromhet, tro och ära, dygd och heder,

Och det är derför han besjunger honom. Serskildt fäster han sig derutinnan vid konungens hänförda tro på sin bindning (?) som ensam kan förklara den uthållighet i nöden, som ej ens af de skarpaste vederdelomän kan Karl XII frånsägas eller fråntagas.
”Då tändes i hans hjerta en outsläcklig harm
Mot all gemenhet, falskhet, flärd, förställning
Han höjde stolt sin fana, han väpnade sin arm
Att å Guds vägnar öfva vedergällning
Han skulle lära verlden vad honom himlen bjöd
Att så i med- som motgång, att så i lif som död
Är dygdens rustning starkare oändligt
Än varje lastens vapen, lågt och skändligt
Han sökte blott förskaffa det goda envåldsmakt
Dess sak till sin han gjorde på sin bana
Ej under sig en torfva han orättrådigt lagt
Hur länge segern månde följt hans bana
Men också, mött af motgång, han intet eftergaf
Af något, hvarpå rättvist hans rike hade kraf
Hans tro på Gud, sig sjelf och på det rätta
Var af det slag, som mäktar berg försätta.
I denna andra följer han nu i den utkomna volymen troget konung Karl steg för steg från Narva, öfver Düna in i Littauen och Samogitien, förbi Clissow, Krakau, Thorn och Marienburg till Warschau.
Svenska akademien, som redan förut eger ett i sitt slag makalöst äreminne öfver Karl XII på prosa, har genom ett andra pris gifvit erkännande äfven åt detta äreminne på vers. Vi för vår del tvifla på, att någotdera kan rubba vare sig den historiska kritikens dom eller det nu lefvande folkets tankar om den store kämpens – ty han var en viking, kommen tusen år för sent – verkliga betydelse för Sverige och Sveriges öden, men bådadera, detta sista icke mindre än det förra, kan vara af betydelse att öppna mångens hjerta för en stor och oförfärad personlighet, en evig ynglingagestalt, som icke kunde vika, blott falla, då han i striden för vad han höll för sin rätt mötte all verldens öfvermakt emot sig.
Hr Wallins dikt är icke någon insats i Sveriges nutida skaldekonst, men hon är en bok, som af andra skäl förtjenar att komma i sin rätta publika hand, en publiks som just jublat åt de sagolika striderna, de otaliga äfventyren och de många segrarne öfver nöd och fara.

Ur Dagens Nyheter den 12 december 1885:
Af Carl den tolfte, 24 sånger av Johannes Petrus (J. P. Wallin) ha nu tredje delen utkommit, omfattande sångerna XVII-XXIV. Med denna del, som ensam är 243 sidor stark, afslutas den versifierade historia om Carl XII som Svenska akademien år 1882 fann lämpligt att belöna med andra priset. Författaren tillkännagifver i ett företal att han underkastat arbetet en genomgripande omarbetning i de delar hvarpå han trott att akademien syftat, då hon förklarade att hon icke skulle tvekat att tilldela författaren det större priset, ”derest poemets samtliga sånger egt det högre poetiska värde som utmärker vissa afdelningar”. Då vi icke känna poemets ursprungliga skick, kunna vi icke bedöma i hvad mån omarbetningen lyckats, men det är ju alltid glädjande att ett så ofantligt omfattande verk på vers lyckligen blifvit färdigt.