Akademipristagare och litteratör
line decor
  
line decor
 
 
 
 

 
 
"Fosterland och samhälle"

Dikter af J. P. Wallin
II
Fosterland och Samhälle

303

Det finns för oss ett heligt ord.

URD. (Forntid)

Det finns för oss ett heligt ord:
Vårt fosterland med fjäll och fjord,
Där hjältesvärd vårt frihetsbref
Med blod på land och vatten skref
Och sång och häfd oss lemnat arf
Från ärorika tidevarf.
-//-

                      VERDANDI. (Nutid)

Det finns för oss ett heligt ord:
Vårt fosterland, vårt hem i nord,
Där älskad mor oss bar i famn
Och minnet hviskar ljufva namn
På allt hvad kärast för oss var
Från våra första barndomsdar.
-//-

                      SKULD. (Framtid)

Det finns för oss ett heligt ord:
Vårt fosterland, vår fosterjord,
Där fädrens andar kring oss gå
Och våra bragder vänta på.
Vår norna, hög och allvarsam,
Emot vårt öde skådar fram.
¤

5.

Sveriges Fylgja.

När Sverige föddes, föddes Sveriges norna,
Med det hon lefvat, lefva skall och dö.
Vår Fylgja allt från sagotider forna,
Hon tog då hamn af stridens sköldemö.
Nu Svea-, Göta- liksom Norrlandsborna
Från fjäll till Österhaf och Vestersjö
Hon sammanhåller med det ursprungsbandet,
Som heter kärleken till fosterlandet.
¤

6.

Lång tid i norden mättes menskovärden
Med andra mått än dem, som om bestås.
Den hjältedikt, som skrefs med svängda svärden,
Af Sverige Fylgja manade till färden,
Där lifvet, men ej äran, fick förgås,
Den ära, söner fått af fäder ärfva
Med pligt att sig och söner mer förvärfva.
-//-

Med aflyft hjälm vår Fylgja mellan slagen
Hos skalden satt och hjältars drapa kväd.
För Birger Jarl hon tydde samhällslagen,
Sin tvedrägts hydra fällts vid Herrevad,
Och biskop Tomas diktade betagen
Den frihetssång, hon honom skrifva bad:
Att utaf allt, hvad vi på jord begära,
Är frihet först, ty frihet föder ära.
¤

7.

Den frihetstanken Sveriges Fylgja födde
Vid unionens bältespännarstrid.
Den tanken tändes, flammade och glödde
I Engelbrekts och Sturars hjältetid.
Tyrannen trodde, när hans offer blödde,
Att frihetskärleken var dränkt därvid;
Men segrande den stdeg ur blodbads flöden,
Ty kärleken var starkare än döden.
-//-

Och Sveriges Fylgja följde Gustaf Vasa,
Tills frihet brann i hvarje bröst som hans.
Hur strider gnydde, stormar hördes rasa,
Alltjämt vid lif den helga elden fanns,
Ja mitt i trettiåra krigets fasa,
Då Sveriges ära brann i högsta glans.
Den tog ej slut med Gustaf Adolfs öden,
Ty kärleken var starkare än döden.
¤

8.

På maktens höjder mellan idel faror
Vår Fylgja skred i trenne Carlars tid.
Ej större offervilja Sveriges skaror
Bevisat än i Carl den tolftes strid.
Fast öfvervunna, fastnade i snaror,
Sin hjältekung de sveko ej därvid.
I fallet drog han med sig stormakts-stöden,
Men kärleken var starkare än döden.
¤

Nu Sveriges Fylgja, fredligt klädd, tog vägen
Från maktens höjder ned till lägre nejd,
Där större odlingssträcka var belägen
Och Sverige kunde vinna annan frejd.
Dock var hon allt emellanåt benägen
Att få vårt öde in i krigisk fejd,
Tills nu, när freden ren är silfverhårig,
Rätt mången tror, den skall bli tusenårig.
¤

9.

Hvad fåvitsk tanke! Bättre vore tänka,
Att freden stapplar nu på grafvens rand.
Hvart högre makter Sveriges öden tänka,
Därom vi veta ej det minsta grand;
Men de som akt på tidens tecken skänka,
De varsna åskmoln öfver alla land;
Och nalkas ofred hit, till lands, till vatten,
Nog helst han komma skall som tjuf om natten.
¤

Och därför är ej tid att sofva mera,
Oss når ett heligt rop: Statt upp! Gif akt! –
Och till det ropet lystra nu allt flera;
Det ropet vandrar nu från trakt till trakt.
Hvem är det som oss då hörs alarmera?
Hvem är det som bland sofvande går vakt?
Det Sveriges Fylgja är, som håller spaning
Emot vårt öde, fylld af framtidsaning.
¤

10.

I folkets bröst dess öde är besegladt;
Ej större nöd än forntid framtid bär,
Och i det gångna se vi återspegladt
Hvad i det kommande vårt öde är.
Hur himlen än vår framtids-förlåt reglat,
Oss Fylgja, pekande på häfden, lär:
”Vi kunna värna oss i alla öden
”Med frihetskärlek starkare än döden.
¤

”Så framt ifrån det kämpafolk vi stamma,
”För hvilket äran mer än lifvet var;-
”Så framt i oss är tänd den frihetsflamma,
”Som värmde fäderna till själfförsvar;-
”Så framt vår offervilja är densamma
”Som i vår motgångs största olycksdar,
”Så komme kriget, pröfningen och nöden,
”Vår kärlek än skall öfvervinna döden.
¤

11.

                      Vårt Sverige

Vårt Sverige, vårt Sverige, vårt fädernesland!
Det ordet försätte hvart hjärta i brand
Och ringe som sång i hvart öra
Hos svenskar som bo i palats eller tjäll
Från nedersta strand upp till öfversta fjäll,
Att alla dess maning må höra
Och väckas ur dvala och ryckas ur split
Till fosterlandskärlek och verksamhetsnit
I enigt förbund,
Besvuret i fädernesminnenas lund.
¤

12.

Vårt Sverige, där fäderna lefvat och dött
Och sträfvat och lidit och kämpat och blödt
Med kärlek som allting besegrat,
Lyft upp våra sinnen och vidga vår barm,
Väx in i vårt hjärta och härda vår arm,
Med hoppet af minnena stegradt!
Vårt Sverige, vårt älskade fädernesland!
Du fäst oss med eviga, heliga band
I lust och i nöd
I väl och i ve, uti lif och i död.
-//-

Du varit vår vagga i barndomens frid,
Vårt hem genom lifvets bekymmer och strid,
Vår graf till vår ro skall du bädda.
Den kärlek, oss tjusat i ungdomens vår,
Den lycka, oss mött under vexlande år,
I dina behag varit klädda.
Din sol våra vaknande fröjder lyst opp,
Din måne vår dröm, dina stjärnor vårt hopp,
Ditt sommarnattsljus
Som vakande engel beskyddat vårt hus.
¤

13.

Vårt land! är du fattigt och blottadt och kallt,
skyldig
Vår kärlek är redo att gifva dig allt,
Dig rikta och värna och värma.
Om sorger och lidanden varda din lott,
Vårt hjärta, ju mer för dig offra det fått,
Dess mera till dig skall sig närma.
Ur tåresådd fortast den kärlek ju gror,
Som allting fördrager och hoppas och tror;
Oändlig han är,
Och krafter till underverk än han beskär.
¤

Vårt Sverige, du skärgårdsomgjordade strand,
Midsommarnattssolens och norrskenets land,
Med hällar och isar till pansar!
Din odling sitt hägn och din frihet ditt värn
Skall ega, så länge du berg har af järn
Att smidas till plogar och lansar, -
Så länge ur fädernas grafvar en röst
Ger eko uti deras ättlingars bröst
Och mandom och mod
Besjäla vårt väsen och elda vårt blod.
¤

14.

Vårt Sverige, vårt Sverige, vårt fädernesland!
Må Herren utöfver dig hålla sin hand,
Beskyddande, gifmild och nådig.
Må alla vi varda ett hjärta, en själ
För fäderneslandets gemensamma väl,
Med viljan beslutsam och rådig;
Då skola från höjden med lycka och fred
Välsignelser strömma utöfver oss ned
Som lifvande regn
På grönskande jord under himmelens hägn.
¤

Nu blott om försvar för det Norrland du ber
Där framtidens rikaste löften du ger.
- O söner af nord,
Bönhören vår moders bevekande ord!

 

15.

Höga Svea.

Höga Svea! För oss alla,
Som dig älska intill döden,
Glans och skimmer kring dig svalla,
Flammande som norrskensglöden.
Med ditt frihetsnamn bevaradt
Strålar du i ljus förklaradt,
Och i folkens världshistoria
Bär du evig ryktesgloria.
¤

16.

Ja, du eger stolta minnen,
Ädle fäder, gamla anor;
Hjälteandar, riddarsinnen
Burit högt din storhets fanor.
Tappre drottar, vise jarlar,
Män som Sturar, Vasar, Carlar,
Dem med ära häfden kröner,
Trampat väg för dina söner.
¤

Därför än i purpurdager
Se vi, Svea! Dig, vår moder,
Och med tacksamhetens lager
Kransa dina hjältars stoder.
I din forntids tempelgårdar
Och på deras runinskrifter
Stafva fädernas bedrifter.
¤

17.

Hvilken kärlek outsäglig,
Hvilka offer oerhörda!
Hvilken tro, som gjorde dräglig
Hvarje pröfning, hvarje börda!
Utan gräns var tålamodet,
Outtömligt offerblodet,
Oupplösligt trohetsbandet;
Allt var helgadt fosterlandet.
¤

Därför, Svea, för oss alla
Helig, dyr och kär du blifvit;
Dig med stolthet vår vi kalla,
Dig vi våra hjärtan gifvit.
Dig med hänryckt håg vi hylla,
Oss med djup beundran fylla
Dina bragder sagolika,
Dina minnen ärorika.
¤

                      18.

Men om ock du hade inga
Minnen, anor, fäder store, -
Huru fattig, huru ringa,
Huru liten än du vore,
Dig som mor dock vörda skulle
Dina söner kärleksfulle,-
Hvar och en, hvars hjärta rymmer
Mer än egna små bekymmer.
¤

Och du är ej heller längre
Hvad du var en gång i tiden:
Dina gränser blifvit trängre,
Trött du dragit dig ur striden.
Men skall därför ratas af oss?
Arfvet, som din forntid gaf oss?
Skall det ej af oss förvaltas
Och till framtidsgrund gestaltas?
¤

19.

Jo, för visso. Ej förgäfves
Har du sträfvat, blödt och stridit.
Hvad är allt, som af oss kräfves,
Mot hvad fädren tåligt lidit?
Skall det fosterländska syfte,
Som i faran högt oss lyfte,
Nu i freden undertryckas
Och af själfviskhet förryckas?
¤

Nej, vår kärlek fosterländska
Högt i lågor upp må flamma,
Våra känslor varda svenska
Likt det blod, hvarur vi stamma.
Minnet då af det förflutna
Oss skall hålla sammanslutna,
När vi, lysta utaf hoppet,
Mot vår framtid styra loppet.
¤

20.

Svea! Dig vi vilja hägna
Så i lyckan som i nöden,
Redo att vårt lif dig egna
Och att gå för dig i döden.
Dig vi svära trohetseden;
Komme kriget, räcke freden,
Ej vårt kärleksband skall brista
Till vårt andedrag det sista.
¤
(Sid 21-22 saknas)
(Sid 23-24 bortriven)
(Sid 25-26 saknas)

27.

Den sofvande Simson.

Sverige, sofvande Simson, vakna,
Harnesk drag öfver lemmar nakna,
Stålsätt senor som börjat slakna,
Spänn ditt bälte kring midjan strax!
Upp ur dåsig och dådlös hvila,
Förrn till storm filisteer ila,
Ryck dig lös ifrån falsk Delila,
Förrn hon klipper dig med sin sax!
¤

28.

Allt för länge i veklig dvala,
Söfd af sånger från tungor hala,
Tjust af röster som smicker tala,
Slö och domnad du legat har.
Bryt de fjättrande bands insegel,
Stäng din öppnade port med regel,
Hemta fram dina häfders spegel,
Se dig sådan du är och var!
¤

Hvadan kommer sig, att den jätte,
Som sin kraft med en världsdel mätte
Och sin fiende höll i kätte,
Nu har krumpit ihop till dvärg?
Sänkte våldet, som lustar egga,
Rättens våg med sin tunga slägga,
Du blott kunde till motvigt lägga
Rustning frätt utaf rost och erg.
¤

29.

Släckt är fosterlandskärleks låga,
Släckt är offrande dådförmåga,
Döft är örat för helig fråga
Hos förvekligad själ och kropp.
Själfviskheten har fyllt dess sinne,
Tron för tvifvel har flytt därinne,
Det förflutna är dödfödt minne
Och det kommande utan hopp.
¤

Feg du tål att din forntid hädas,
Fädrens ära och storhet smädas,
Helga fält under fötter trädas,
Fjärde budet blir undanröjdt,-
Tål att fromhetens altar rånas,
Samhällväktares varning hånas,
Namn af frihet och framsteg lånas
Åt den fana, som själfsvåld höjt.
¤

30.

Täta skaror sitt bifall nicka
Till profeter, som lösen skicka:
”Låt oss äta och låt oss dricka,
Ty i morgon vi måste dö;
Lif ej finns bortom denna jorden,
Gud är ett af de tomma orden,
Menskans vilja är ofri vorden,
Växt med tvång ur ett ärftligt frö.”
¤

Simson, upp! Filisteers skaror
Dessa främmande lärdomsvaror
Föra in såsom idel snaror
Dig att snärja till hand och fot.
Gift för själen är denna lära,
Det din innersta märg skall tära,
Tills du dragits en afgrund nära,
Oförmögen att spjärna mot.
¤

31.

Därför vaka och sök att stärka
Hvad som döende är och verka
Outtröttligt, att alla märka
Att du rest dig från lättjans dun!
Annars snart är din dom fullkomnad,
Och på vissnade lagrar somnad
Väcka skola dig, slö och domnad,
Krigstrumpeter och domsbasun.
¤

Eller skall du, o Simson, bländas,
Skall din ära i smälek vändas,
Hjältesagan för evigt ändas,
Skall du bli filisteers träl?
Samla då dina krafter sista,
Fängselpelarne väldigt rista,
Till dess öfver dig hvalfven brista
Och du krossas, -men frälst din själ.
¤

32.

Landtmannasång.

Sjunger Sveriges odalmannaära,
Forntids minne, krönt af framtids hopp!
Fädrens visdomssådd i lif och lära
Deras söner skola skära opp,
Men tillika bryta nya banor,
Lösen för oss alla år framåt!
Fram inunder odlingsnitets fanor,
Gyllne frukter vinka på vår stråt!
¤

33.

Därför upp, med handen satt till plogen!
Må vi verka medan dagen är.
Skall vår skörd till ålderns höst bli mogen,
Ungdomsvåren kraf uppå oss bär.
Arbetsbudet var den första lagen,
Adams söner ärfva fått hans lott.
Skaparn först uppå den sjunde dagen
Tog sig hvila, då hans verk var godt.
¤

Vill till kropp och själ du helsa vinna,
Arbetssvetten läkemedlet är;
Vill till välstånds hydda väg du finna,
Uppför mödans branta berg den bär.
Går förnöjsamheten vid din sida,
Du med lättad börda når ditopp;
Samvetsfriden då skall blommor sprida
På ditt eljest törnbeströdda lopp.
¤

34.

Ej för blott sig själf men ock för andra
Menskan skapad är i denna värld;
Om som bröder enigt fram vi vandra,
God och lyckosam blir allas färd.
Stödjande hvarann bli alla stödde,
Himlen ränta ger på hvad man gaf.
Liksom samma jord oss alla födde,
Bjuder den oss samma syskongraf.
¤

Allas välfärd är föreningsbandet
Kring gemensamheten af ett folk,
Och det höga ordet fosterlandet
Är för denna djupa känsla tolk.
Själfviskhet är borgarrätt ej värdig
Offervillig är hvar fosterländsk;
Så att lefva som att dö var färdig
För ditt land, om du vill heta svensk!
¤

35.

Som en skörd, för dödens lie mogen,
Menskosläktet här i tiden står;
Evigheten är den stora logen,
Dit den skörden bergas år för år.
Därför lef ej blott för denna jorden,
Borgarrätt i himlen värdig blif!
När din kropp i mullen gömd är vorden,
Själen spirar till förnyadt lif.
¤

36.

Hjadningastriden
(En forntidsagas gengångare.)

Högne och Heden, höfdingar båda,
Bjödo hvarandra brödraförbund.
Högne som riksdrott rustad fick råda,
Sist han i viking skred från sitt sund.
Heden hos Högnes hugfulla maka
Valde att vistas, trogen att vaka.
-//-

Husbonden och hans tjenare som bröder
I endrägt lefde under samma tak.
Med det förtroende, som sämjan föder,
De verkade för en gemensam sak.
Som far och son och icke blott som nästa
De stodo ständigt på hvarandras bästa.
¤

37.

Heden en skogsfru såg, och hon sade:
”Icke du adlig är som din vän.
Högättad moder Högne ju hade;
Hildur, hans dotter, dåre du den!”-
Hornet med trolldryck tacksam han tömde,
Gamla förbundet galen han glömde.
¤

I folkets öron en sirensång ljuder,
Som väcker afund, bitterhet, förtret:
”Du är förtryckt, en öfverklass dig bjuder
Blott skyldigheter, ingen rättighet.”
Och trolldryck räckes af vår tids profeter:
”Blott rättigheter, inga skyldigheter!”
¤

38.

Heden sitt varfskepp vräkte i vågen,
Drog öfver dränkta drottningens lik,
Flydde med Hildur, hatfull i hågen,
Dock han af drotten drefs till en vik.
Bägge med bålda bröder vid sida
Stego på stranden upp för att strida.
¤

Den klass, dom vill med våld till makten hinna,
De svaga förorättar först och främst.
Det medel, hvarmed allt han tror sig vinna,
Skall ock för ändamålet te sig sämst,
Ty våld skall alltid blott med våld bemötas
Och fåfängt ömsesidig kraft förnötas.
¤

39.

Högne och Heden hetsade striden,
Stolta de stodo hvar på sin stråt.
Fort deras fylke föll under tiden,
Aftonen ändtligt skilde dem åt.
Hatfulla Hildur, nattligt för handen,
Sejdade lif i Hagne på stranden.
¤

I öster, vester, söder, hvart vi skåda,
En strid är börjad eller förberedd.
Emellan samhällsklasser kamp ses råda,
Med växande förbittring blir den ledd.
Och intet nederlag den striden dämpar,
Ty hatet väcker ständigt nya kämpar.
¤

40.

Solen sig höjde, Högne och Heden
Fylkade flockar funno igen.
Striden likt senast störtade leden,
Hildur dem hemligt hopade än.
Dagligt till dylik drabbning de foro;
Nattligt på valplats väckta de voro.
¤

Den strid som mellan samhällsklasser råder,
Skall mer än yttre krig fördröja fred.
Förbannelse vid brödratvister låder,
Där hatet smyger på förbjuden led;
Ty huru stora offer än det kräfves,
Det strid skall föras jämt, och jämt förgäfves.
¤

41.

Hjadningastriden, så säger sagan,
Hölls intill härdad hedendoms slut.
Vikingaätten, oböjd af agan,
Kufvad af korset, kristnad dog ut.
Mängden då märkt att menniskovärdet
Vrångt varit vigdt vid våldet och svärdet.
¤

Klasskampen räcka skall, tills kristenheten
Gjort bättre skäl för namnet än den har.
Bort, själfviskhet, om också omedveten!
Vi ha för mycket hedniskt hos oss kvar.
Hvar dag skall se förnyad brödratvisten,
Tills hvar och en i sanning blifvit kristen.
¤

42.

Rustning för ragnarök.

Väl visste asagudarne sitt öde:
Att jättars offer bli vid ragnarök,
Att deras Valhall skulle varda öde
Och utan framgång hvart försvarsförsök;
Likväl de rustade sig oförtrutet
Till sista dagens strid på Vigrids slätt,
Enhärjar värfvade de oafbrutet,
Ty fred ej möjlig var med Fenresulfvens ätt.
¤

43.

Så äfven vi uppå den dom ha reda,
Som oss och all vår odling förestår:
Förödelsen sin styggelse skall breda
Utöfver hvad som byggts i tusen år;
Likväl vi rusta oss för att försvara
Vår samhällsbyggnad och vår bildningsskatt
Emot de skaror, som oss krig förklara,
Ty fred ej slutas kan emellan dag och natt. –
¤

Väl asarne beskydd och trygghet njöto,
Så länge ljuse Balder bland dem fanns,
Men när i trotsigt öfvermod de skröto,
Af fienden den första segern vanns,
Ty Balder föll, och skräck och olycksaning
Dem grepo efter säkerhetens rus;
De efter räddning fåfängt höllo spaning,
Ty tvifvel följt på tro, och mörker efter ljus.
¤

44.

Så sutto äfven vi för ofärd trygga,
Så länge frälsaren vi egde kvar;
Men sen vi börjat på oss själfve bygga,
Vi blifvit utan ledning och försvar.
Misströstan, tvifvel, hopplöshet och bäfvan
Som Nidhöggs yngel tära lifvets rot;
Vår kraft är bruten, fåfäng all vår sträfvan,
Vi stirra utan ljus en evig natt emot. –
¤

Af många varsel kunde asar sluta
Att deras undergång dem nära stod,
Ty hanar hördes gala, ulfvar tjuta,
Och jorden öfversvämmades af blod.
Då vordo lösa alla mörkrets makter
Och sprängde fram utöfver jorden all,
Tills Hejmdall föll och alla ljusets vakter,
Och mordbrandslågor hemskt belyste världens fall.
¤

45.

Och tidens tecken äfven förebåda
Den stora strid, som snart skall varda spord:
Vi fältrop höra och vi skaror skåda
Som ha till mål förstörelse och mord.
Kring oförsonlighetens röda fana
Med hat mot Gud, mot menkor hemdbegär
De väg med dolk och dynamit sig bana,
Och hela jorden snart en afgrundsmina är. –
¤

Men segerns frukter jättarne ej vunno,
De föllo själfva för den storm de väckt.
På de ruiner, där sin graf de funno,
Stod upp en värld uti förnyad drägt.
Väl Odin dött och starke Tor var fallen,
Men deras hämmare dock lefde än,
Och asar samlades på Idavallen,
Allfader spiran tog, och Balder kom igen.
¤

46.

Så skall ej heller våldet herre blifva
Uppå den jord, som det förhärja skall;
Det kan ej bygga upp, blott nederrifva,
Och krossas själf utaf det gamlas fall.
Väl skola former vexla och försvinna,
Men innehåll, som lif och ande är,
Skall öfver död och stoft en seger vinna,
Lik den, som Kristus vann och vinna skall hans här.
¤

47.

Utan jul.
Jag dvaldes i en värld, där menskligheten
Från tron på Gud och ideal var fri, -
Där alla gjorde samma slafarbeten
Förutan hvilodag och poesi, -
Där menskan nödgades, fast själfmedveten,
Förutan själfbestämningsrätt förbli, -
Där intet hem det fanns och intet Sverige;
Allt var ett enda fattighushärberge.
¤

48.

I samma mått sig alla måste tvinga,
Familj ej fanns och inga äktenskap;
Hvar mor sitt barn som offer måste bringa
Åt statsvidundrets Minotauri-gap;
En man fick bära ok men icke klinga,
Ty konung fanns det ej, men väl satrap,
Och trälar trampade i slutna leder
På kors och spiror, dem de brutit neder.
¤

De blickade omkring sig skygga, bleka,
Ej sågs leenden, ej hördes sång,
Ej själfförtröstan fick i hågen leka,
Ej hoppet fick bevinga deras gång;
Det enda, hvilket kunde dem beveka
Att verka, vägrade förvärf, var trång;
Men harm dem grep, att de till statsförsynen
Förstfödslorätten sålt för vällingsgrynen.
¤

49.

De åto, men de vordo icke mätta,
Ty menskan lefver icke blott af bröd;
De tänkt med jämnlikhet få allt till rätta,
Men ännu rådde fattigdom och nöd;
De hade ingen himmel efter detta
Och här på jorden intet kärleksstöd.
Som bröder, hette det, de skulle vandra,
Men ingen enda trodde på den andra.
¤

Och när den forna juletid var inne,
Då röjdes folkets armod allra mest;
Af harm och agg och bitterhet i sinne
Det brann vid hvad som förr var fridens fest,
Af hvilken knappast återstod ett minne,
Ty intet tempel fanns och ingen prest,
Och julens tomtar måst i landsflykt draga,
Ty rätt ej fanns att gåfvor ge och taga.
¤

50.

Och köld och mörker lågo öfver världen,
Ty julens kväll och natt var utan ljus;
Och inga barn man leka såg vid härden,
Ty ingen egde eget hem och hus;
Och ingen redde sig till ottefärden,
Ty slut var klockors klang och orglars brus;
Och tystnad englasångens kör var vorden,
Ty ingen frälsare var född till jorden.
¤

Den ångest, som i alla sinnen grodde,
Mig grep, så att jag vaknade igen.
Jag i den drömda framtidsstat mig trodde,
Men fann mig kvar i gamla Sverige än,
Där gammal fromhet än bland fjällen bodde,
Fast nya hugskott sökt fördrifva den.
Jag fann att, fast vår framtid vore mulen,
Ännu åtminstone vi egde julen.
¤

51.

Och dubbelt kär du vardt mig, högtid kära!
Sen nyss jag drömt, att dig jag evigt mist.
O kunde du för alltid bli oss nära,
När nu du kommer åter, - tack för sist!
O må du kärlek mellan menskor bära,
Lik den, som bars till oss af Jesus Krist;
O må vi än besanna få de orden:
I höjden Gudi ära, frid på jorden!
¤

52.

De stilla i landet.

Se skaror vältra i täta led
Kapplöpningslikt uti täflan.
De svage trampas föraktligt ned;
Hvad oro, jägtan och äflan!
Men lugnt vid stränder, i dal, på berg
Bor folkets kärna, nationens märg:
Det är de stilla i landet.
¤

53.

Hör skrik och skrän ifrån alla håll,
Där hoparne sammandrabba!
Där lyftas dvärgar, där uppstå troll,
Som hota eller begabba.
Men sakta böners och psalmers ljud
Ur hyddor höja sig upp till Gud
Ifrån de stilla i landet.
¤

Med brus och fradga och dån och skum
Mot stranden vågorna bryta,
Men stillhet bor uti djupets rum
Inunder larmande yta.
En framtidsbyggnad på klippans grund
Där muras enigt i tyst förbund
Utaf de stilla i landet.
¤

54.

Orkanen kommer med raseri;
I åska och blixt den hviner;
Men när den dragit med skräck förbi,
Den lemnar blott kvar ruiner;
Ty Herren var ej i stormens brus,
Han kommer mild uti fläktens sus
Och till de stilla i landet.
¤

I samhällskroppen det ympas gift,
Som genom hans ådror strömmar;
Hvar rörelse varder en öfverdrift
Och tankarne feberdrömmar.
Visst många ge honom läkdomssaft,
Men de, af hvilka han får sin kraft,
Det är de stilla i landet.
¤

55.

Trons, hoppets, kärlekens örtagård
En tviflets öken är vorden,
Förtorkad, vissnad, förbränd och hård
Och sandöfvertäckt är jorden;
Men fjärran vinka dock lundar skönt
Med friskhet, svalka och blom och grönt.
Där bo de stilla i landet.
¤

Där välla läskande källor fram
Och närande frukter gifvas;
Så ren är luften och helsosam,
Till verksamhet hågen lifvas.
Och sinnet, nyss så betryckt och böjdt,
Sig känner lättadt och lyft och höjdt
Ibland de stilla i landet.
¤

56.

Där är förnöjsamhet hvardagsgäst,
Och trefnad är lifvets krydda;
Af oskuld glädje bjudes till fest,
Då rik blir armaste hydda.
Af endrägt främjad är dagens id,
Och nattens kudde är samvetsfrid
Ibland de stilla i landet.
¤

Där bli, trots världens tumult och gny,
Besannade frälsarorden:
Saktmodige salige äro, ty
De skola besitta jorden.
Eröfrare plöjt den med blodig harf,
Men alltid gick den till sist i arv
Ibland de stilla i landet.
¤

57.

Dock ej de skåda sitt rätta hem
Bland pilgrimshyddor i världen;
De till det nya Jerusalem
Sig rusta att ställa färden.
I himlen ha de sin arfvedel,
Och den skall njutas för evigt hel
Utaf de stilla i landet.
¤